måndag 26 januari 2015

Gräver djupare i garderoben - Del 2 Sverige

Jag känner stor tacksamhet att jag får bo i detta vackra land. 
Här finns mat, kläder, tvättmaskiner, makalös natur, äganderätt och kärlek. Här odlar jag mina jordgubbar och potatis, inte för att jag måste utan för att det är gott och närmare än till mataffären.
Friheten fann jag inte, här fick man inte heller säga vad man ville. Men jag nöjer mig med att straffet åtminstone inte är döden utan bara utfrysning. 
Kanske är det jag som har fått allt om bakfoten och tror att friheten är något eftersträvansvärt.
Hur som helst, det goda väger i alla fall upp.
Jag är lycklig.
Här finns de som älskar mig djupt, och jag har en vit päls som inte blir smutsig av luften när jag går ut. 
Och jag har en läppstift som inte torkar ut läpparna.

Flytten hit 1993 var helt ok. 
Vi behövde inte trängas utan luft i en container eller guppa i en liten båt på Östersjön. Vi hade köpt en riktig biljett "alla+bil", utan retur, på Estonia, Vi hade uppehållstillstånd, ett riktigt uppehållstillstånd, på grund av att min mormor fick det på 40-talet då alla utlandssvenskar fick åka "hem". Men mormor hann aldrig fly, hon missade flyktbåtarna. 
När Estland hade blivit självständigt började överenskommelser och lagar som hade gällt före ockupationen gälla igen och vi, svenskättlingar, kunde få uppehållstillstånd.
Jag fattar inte att mina föräldrar vågade ta steget in i det okända, men skräcken inför kommunismens eventuella återkomst var så stor.
Vi sålde lägenheten och en del möbler, som skulle utgöra ett startkapital, och gav oss iväg.

*  *  *
Där var vi - i Stockholms stora hamn - jag som nybliven 20-åring, min lillasyster, mina föräldrar och vår lilla hund - en liten ettrig blandning av terrier och chihuaua. Det var vår, en blåsig sådan. Med oss hade vi också en chaufför med en liten urgammal folkabuss från 70-talet, fullproppad från golv till tak med våra ägodelar, inklusive ett stort och tungt piano som jag bestämt skulle ha med mig till mitt nya okända hemland.
I tullen började problemen.
Vi ställde oss i kön "inget att tulla". Hunden var vaccinerad och hade alla papper i ordning. Eftersom vi hade levt helt utan kontakt med övriga världen i Sovjetunionen så hade vi ingen tillgång till information om svenska bestämmelser. Veterinären i Estland försäkrade oss om att allt var i ordning och lilla vovven kunde starta sitt nya lyckliga liv i det nya landet.
Redan på båten fick vi konstiga blickar. Någon pekade på hunden och sa någonting som inte lät så muntert, inte som "Åh va söt han är!" liksom, men vi förstod inte ett ord svenska.
Anandes oråd försökte vi gömma hunden under bilsätet när vi blev invinkade i tullens genomsökningsgarage, men någon hade redan ringt från båten och informerat tullen om att vi hade en hund med oss.
Hunden fick inte stanna, vi erbjöds 2 val - avliva honom på plats eller sätta i karantän för 40 000 kr. Så mycket pengar kunde vi inte ens drömma om i vår vildaste fantasi. Vi hittade till slut en snäll personal på båten som tog hand om hunden på väg tillbaka till Estland där min snälla faster tog emot honom. Vi visste att hundens psyke inte skulle klara att skiljas från oss - han var en hittevalp, traumatiserad av att någon hade försökt dränka honom. Han hittades i ett dike några veckor gammal och halvdöd.
Precis som vi befarade så klarade han sig inte - blev apatisk, insjuknade i cancer och dog.

Denna foto av honom hänger i min hall och påminner mig om hans härligt kalla och fuktiga nos, hans rädsla för vatten och hans gulliga lilla svans. Slipsen sydde jag till honom inför fotograferingen.
Pappa hamnade i polisregistret som varusmugglare för att han försökte ta in hunden i Sverige. "Brottet" är numera preskriberat.
Som straff tog de alla våra pengar i tullen som vi hade med oss av lägenhetsförsäljningen. Tulltjänstemännen sökte igenom alla våra plånböcker och tog allt vi hade - "straffet" blev exakt samma summa som vi hade på oss. Vi förstod inte riktigt då, men när jag hade bott ett tag i Sverige så fattade jag ju att vi hade blivit rånade mitt på ljusa dagen. Det är inte riktigt så rättssystemet fungerar i Sverige - att man bara tar alla ens pengar innan rättegången.
*  *  *
Med tomt gapande plånböcker, en saknad familjemedlem, ett piano och några flyttlådor blev vi placerade i en flyktinglägenhet i Eskilstuna för att senare bli placerad på någon annan ort i en permanent bostad. Minns när vi - 3 kvinnor och pappa - försökte få upp pianot till tredje våningen. Pappa köpte potatis och la under pianot för att få bättre glid. Hela trapphuset var fullt med potatisspår.
Det knepigaste i det här nya landet var att handla mat - vi visste liksom inte hur man gör. Jag minns vårt första besök på stormarknaden - dessa otrooooooliga mängder med mat och allt låg öppet och tillgängligt. Hur vågar de ha det så?!! Vi fattade inte hur man köper frukt, följde efter några andra ända till kassan i smyg för att se hur de gör. När vi skulle göra så själva så kändes det som att vi stjäl när man bara tog någonting utan att betala i förväg.
*  *  * .
Efter ett tag blev vi placerade i Motala, levde på ekonomiskt bistånd och gick på SFI för att lära oss svenska och engelska. Det gav oss en hyfsad ekonomisk standard som vi aldrig tidigare haft. Att läsa svenska var lite pinsamt liksom - jag som alltid hade varit så vältalig och duktig på att skriva fick upprepa långsamt efter läraren saker som "Jaaaag....heeeeter..Eve-Mai,,,och...jaaaag...haaaar...en..lilllla...sysssster.". 
I brist på andra fritidssysslor åkte vi mycket runt till olika orter, städer och natursköna platser för att lära känna det nya landet. Jag minns fantastiska naturupplevelser från t ex Omberg och Tiveden.

Denna blus är min enda kvarleva i garderoben från den tiden. Den är köpt i en lågprisbutik som jag tror hette "Spargrisen", om jag inte minns fel. Hade en röd också men den sålde jag för 10 kr förra året.
 Det var också en tid av frustrerande ensamhet. 
Jag vågade inte prata med människor de två första åren i Sverige utom när jag var tvungen i skolan, i rädslan av att säga fel. Bara vår pappa gick omkring och gjorde sig förstådd med armar och ben. Jag beundrar hans mod. 
Vi andra skämdes för vår bristfälliga språkförmåga, umgicks enbart med andra invandrare. Jag minns att jag inte kunde stå ut med ensamheten och försökte ringa till en orkester för att liksom träffa riktiga svenskar och få musicera ihop med andra. Jag såg på svenskar som något högre och bättre, ouppnåeliga. 
Jag satt då i flera dagar vid telefonen och skakade, men tills slut så tog jag mig samman och ringde. Jag vet inte hur jag fick fram orden men jag lyckades få dirigenten att förstå att jag ville vara med i orkestern. Och det fick jag också, men jag var alltid knäpptyst, utom fiolspelandet förstås :).
*  *  * 
Språnget från att vara ett musik- och språkgeni med många vänner till den knäpptysta värdelösheten i det okända Sverige tog hårt på mig. Känslan av att vara ingenting var outhärdlig och lämnade djupa sår efter sig, tills universitetslivet började och jag blommade upp. 
Jag flyttade hemifrån med min dåvarande bosniska pojkvän till en lägenhet i centrala Linköping, började våga prata med svenskar, fördjupade mina språkkunskaper, fick många härliga nya vänner. 

Denna jeansjacka härstammar från de fattiga studenttiderna i Linköping. Köpte den för 40kr på Trädgårdstorget av en klädförsäljare som importerade italienska kläder av andra sorteringen och sålde de billigt. Denna jacka använder jag faktiskt fortfarande. Den är mjuk i tyget, snygg i färgen och tidlös i snitt och passform.

Jag läste i 7 år på universitetet och fick examen i filosofi. 
Jag fullständigt slukade i mig allt som kunde läsas - filosofi, konstvetenskap, litteraturvetenskap, historia, statsvetenskap, pedagogik, sociologi, kommunikation, matematik, juridik. Det kändes som en härlig frihet att faktiskt kunna förstå vad som stod i alla dessa grymt spännande böcker. 
Jag hade hittat min plats där jag kunde vara någonting, kunde vara duktig!
På fritiden sjöng jag i kör, var aktiv i styrelsen för Filosofiska föreningen vid LiU. Jag och min dåvarande pojkvän startade också ett metalband som så småningom blev dödsmetallbandet Xzoriath.

Livet lekte...utom på somrarna...då hade vi 0 kr i inkomst i tre hela månader.
Vi var båda invandrare och kände ingen liksom. Våra universitetsvänner åkte för att sommarjobba på sina egna hemorter, men vi hittade inga jobb trots flitigt letande. Som sista utväg försökte vi få ekonomiskt bistånd, men det gick inte bra - svaret var att vi borde ha sparat av studiemedlet på 6000 kr/mån så att det ska räcka över sommaren. Det fanns ingen lösning, men vi kämpade på.
Jag vet inte hur vi överlevde, antar att vi åt mycket hos föräldrarna. Jag minns inte hur vi betalade hyran, jag tror att vi någon gång lånade av föräldrarna och någon gång ringde hyresvärden och bad om uppskov. Men föräldrarna var ju också nyanlända i Sverige utan någon som helst sparkapital. Men de hade nyligen hittat arbete, om jag inte minns fel.
Ingen av oss hade råd med att skaffa körkort heller. Jag minns hur vi konkade hem med bussen med stora matkassar från den billigaste matbutiken i Tornby, föregångaren till Willis. När vi blev medbjudna att gå ut med kompisar till Platens bar så gick vi alltid dit innan 22.00 då det fortfarande var fritt inträde. Vi bodde i samma hus och behövde inte heller betala garderobsavgiften. Vi gick in, tog stämpel, gick hem tillbaka, och gick in igen senare gratis, med några burkar folköl i väskan som vi smugglade in för att inte behöva köpa.

Det positiva var förstås mina nyvärvade expertkunskaper av budgetshopping och secondhandfynd. Jag lärde mig konsten att hitta snygga grejer för minimal peng, hade ju ingen symaskin heller då.
 Numera har jag det gott ställt men köper fortfarande så gott som aldrig ett klädesplagg dyrare än 200 kr. Jag har värsta systemet med tydliga maxgränser för alla typer av klädesplagg och skor. Vid varje köp gör jag en noggrann beräkning på huruvida det lönar sig att köpa eller sy. 
Takterna sitter i liksom :)

*  *  * 
Ångesten växte i bröstet med insikten om de bristande jobbmöjligheterna. 
Men, en vacker dag, efter 4 års universitetsstudier, så hände det - jag fick jobb!!!
Jag svarade på en tidningsannons och fick napp - började extrajobba som frukostvärdinna i frukostserveringen på det dåvarande Good Evening Hotel, bara några steg ifrån min bostad. Jag ljög i mitt ansökningsbrev att jag var morgonpigg. Brukade ofta gå upp runt 11.00-12.00, pluggade och spelade dataspel på nätterna, men nu var det dags att gå upp kl 5.00. 
Känslan av att kunna "betala tillbaka till samhället" som hade tagit hand om oss som nyanlända var enorm!!

Denna svarta kappa är från tiden i Linköping då jag faktiskt hade extrajobb och kunde köpa en kappa för 800kr efter lite sparande. Jag gick länge på Lindex och dreglade efter den och köpte den till slut. Det var ett bra köp - tidlös. Kappan håller fortfarande, men om ni kollar noga på bilden så syns det hur dammig den är.

Jag jobbade häcken av mig. 
Rädslan inför arbetslösheten hade vuxit sig alltför stor.
Det ena ledde till det andra och slutade med att jag hade 4 jobb - som städare, i hotellfrukosten, seminarieledning i logik för studenter i filosofi A+B, och som filosofilärare på gymnasieskolan...samtidigt som jag pluggade, inte bara helfart utan 1,5-fart, och repade med bandet och med kören.
Livrädd för arbetslöshet, ständiga försök att vara så duktig så att ingen skulle vilja bli av med mig blev min huvudsakliga drivkraft som kom att prägla mitt fortsatta liv.

Fortsättning följer - Del 3.
Då får ni veta hur jag hittade kärleken.
Ha det bäst så länge!
PUSS-PUSS!









tisdag 20 januari 2015

Gräver djupare i garderoben - Del 1 Sovjetunionen

Under de senaste veckorna har jag grävt lite djupare, även i garderoben, i jakt på någonting som förklarar varför jag är som jag är. Jag har gjort det tidigare, men jag har haft fel.
Den här gången gör jag det för att så småningom kunna bli någon annan - någon som finner tillräcklighet i att bara vara. Min mamma verkar ha hittat det till slut, efter 60 år, och pappa likaså, så varför skulle inte jag kunna?! 
Jag har bråttom!
*   *   *
Född 1973 i Sovjetunionen, av en estnisk mamma och en estnisk pappa, som deras andra barn. 
Min storebror Allan dog när han föddes. Han var stor bebis och ville inte komma ut. Det gjordes inget kejsarsnitt fast mamma bad om det. Han hade redan slutat andas när han väl kom ut. Mamma fick inte vara med på begravningen. 
Jag har saknat honom hela mitt liv, men jag har inte vågat föreställa mig mina föräldrars smärta för då skulle jag nog sluta fungera helt. 
Men jag har en söt lillasyster som bor i USA med man och tre barn. Hon är så olik mig så jag har sedan barnsben undrat om hon verkligen är min syster, men man kan se lika drag i ansiktet. Som barn var hon det stygga barnet och jag det fromma. I tonåren vände det. Nu är hon en rakt igenom familjemänniska, precis som mamma. Och jag är extremt rastlös på ständig jakt efter nya projekt, med extremt behov av nya sociala sammanhang, som min pappa. 
Systern bor långt bort och bara jag är kvar här, så jag måste hålla mig vid liv.

Att växa upp i Sovjetunionen är en så osannolikt konstig upplevelse att när jag tänker på det i backspegeln så tror jag på fullaste allvar att det nog är någonting jag drömt.
(Hjärtat bankar när jag skriver)
Det är ingen mardröm direkt men bara så otroligt konstig upplevelse, med god eftersmak av familj, musik och kreativitet, och dålig smak av maximal ofrihet och meningslös fattigdom. Man kan förstå att fattigdom kan orsakas av utebliven skörd, ofördelaktiga sociala förhållanden, naturkatastrofer, krig, lathet, okunnighet mm - då kan man med god politik försöka förbättra situationen, eller hoppas på att framtiden kan bli bättre. Men jag kan inte på något sätt se mening i fattigdom som är orsakad av ett medvetet politiskt experiment på så många människor, som man inte kan rå över och inte får säga ett pip om utan att riskera livet. Men sådana förhållanden föder kreativitet som jag fortsättningsvis i inlägget ska försöka belysa.
 *   *   *
Kolla hur söta klänningar jag och min lillasyster har på oss på bilden ovan! De utstrålar äkta kärlek som mamma har lagt in i de när hon omsorgsfullt virkade, stickade, sydde kläder till oss. Vi var alltid fräscha, fina och söta trots fattigdomen.
Det fanns helt enkelt inga kläder att få tag på. När kläder anlände till butiken någon gång om året så  gällde det att vara kompis med någon som jobbade där - de få plaggen som kom fick man genom tips av vänner köpa innan de kom ut i butiken. Samma sak var det med livsmedel.
Alla hade likadana tröjor typ, och senare sydde vi om de till nya modeller.
Det var livsnödvändigt att kunna sy, sticka, virka alltså, på något sätt så var tillgången till tyg och garn något bättre, och jag hade tur med att ha mamma som en grym förebild som lärde mig allt detta. Mamma brukar berätta att jag satt och sydde knappar jättefint på tyg när jag precis hade fyllt två år. Fri tillgång till coach hemma :) backades senare även upp av en överambitiös karaktär, vanan av att alltid vara duktigast, ett enormt intresse för kläder och viljan att sticka ut. Som barn gillade min syster att ha djur och leka familj, som även nu är hennes största intressen. Jag satt det mesta av tiden och ritade pappersdockor och kläder till dem, och sjöng och spelade instrument, så även jag hade samma intressen som nu i vuxen ålder. På facebook delar min syster, talande nog, artiklar om barnuppfostran och jag modebloggar och marknadsför min musik.
*   *   *
Mamma är min vardagshjälte, och pappa också förstås. Det här inlägget är en hyllning till henne.
Både mamma och pappa jobbade heltid. Vid sidan av jobbet gjorde mamma det mesta av hemmasysslorna och tog hand om oss, pappa reparerade "bilen", byggde sommarhus mm. Vi åt mest kokt potatis (jag hatar kokt potatis) och bröd, och då och då hade vi kött. Ingen frukt utom äpplen. Mamma bakade jättegoda kakor. Basala matvaror var otroligt svåra att få tag på och på sommaren odlade mamma och pappa därför själv jordgubbar och potatis och tomat och gurka och morötter. Det bodde mullvadar i vårt trädgårdsland och jag minns hur vi jagade dem och försökte ta reda på var de är medan mamma och pappa försökte få oss att hjälpa till i trädgårdslandet. På sommaren åkte vi till Lettland där pappa sålde på frukttorget sina odlade tomater. Då åt vi nästan bara tomat på hela dagen och jag hatar tomat sedan dess. På hösten plockade vi bär och svamp - det älskade jag att göra!! Jag blev svampexpert.
All mammas och pappas fritid gick åt att odla, plocka, koka och konservera till vintern. Pappa odlade även egen honung - det var jobbigt, vi vågade inte komma ut ur sommarhuset på grund av alla bin, men väldigt-väldigt gott.
Hemma i lägenheten tvättade mamma ofta de få kläder vi hade. Hon hade naturligtvis ingen tvättmaskin eller tvättstuga så hon handtvättade allt i badkaret. Jag tror pappa hjälpte till. Vattnet som kom från kranen var alltid mörkgult eller brunt så den skulle kokas innan man kunde göra något med det. Jag minns att vi hade en stor bomullstuss som filter fastsatt på kranens topp. Ibland hade vi inget vatten och då hjälpte vi till att hämta vatten från pumpen med hinkarna några kvarter bort. På nätterna krigade råttor och möss i badrummet. Mamma och pappa blockerade badrumsdörren över natten. På morgonen hittade vi blodigt badkar och mösskadaver på golvet. Jag tyckte de hade söta ansikten. På nätterna kom även fulla ryska soldater och bankade på dörrarna i trapphuset. Jag var livrädd. Många hade helt sönderslagna dörrar.
På vintern var det kallt i lägenheten. Minns att det var bara några plusgrader en vinter så att vår sköldpadda dog.
Det fanns inga ålderdomshem heller utan man tog hand om sina gamla själv. Mormor bodde hos oss i vår 2:a när hon var cancersjuk. Mamma vårdade henne och hon tog sitt sista andetag hemma hos oss. Jag älskade henne djupt, hon bringade lugn. 
Hon hette Ella Strandberg och var till hälften svensk. Hon var lika kreativ som mamma.
Ett tag pluggade mamma, vid sidan av allt, även på universitetet. Hon gjorde det på nätterna medan vi sov. Det har varit mig ofattbart hur hon har klarat allt. Ibland låg hon på sjukhus med hjärtproblem. Men nu har jag den hårda vägen insett att jag har hållit på likadant, och inte ens varit tvungen som mamma var utan helt frivilligt - jag är helt enkelt uppvuxen med att ett tillstånd utan vila är ett normaltillstånd. Men jag är ju stolt över det också - jag kan miljon saker!! 
Utöver mammas flit har jag också ärvt pappas outgrundliga rastlöshet...
*   *   * 
 
I grundskolan bytte jag pappersdockor mot att sy riktiga dockkläder och började även göra om mammas gamla kläder till mig själv. Jag har ingen aning om hur många av mammas plagg jag olovligt förstörde, men hon verkar ha förlåtit mig :). Jag rotade i hennes garderob och i tyglåda så gott som dagligen, det var det roligaste jag visste, även om den innehöll endast ett fåtal plagg.
På skolavslutningarna fick vi ha egna festkläder på oss och jag sydde naturligtvis mina egna klänningar - alltid med puffärm och princessnitt :). Tyvärr har jag ingen av dessa kvar i garderoben, de rensades nog ut med flytten till Sverige, eftersom jag då var 20 år och tyckte att de var fula.

I skolan bar vi skoluniform med tillhörande röd scarf som symboliserade del av Sovjetunionens flagga. Den finns faktiskt kvar i botten av min garderob som minne då det finns klasskamraternas namn på den.
Om man glömde scarfen hemma så hade man förolämpat staten och fick inte vara med på lektionerna. Det var ett hårt straff, en stor skam, eftersom man var högt ansedd när man var duktig. Jag hade alltid bara femmor i betyg. Om man var stökig och hade dåliga betyg hade man inte så gott rykte - alla individer skulle ju uppfostras till övermänniskor i Sovjetunionens tjänst och till Sovjetunionens ära. Om man hade glömt halsduken hemma så fick man även en tvåa i uppförandebetyg, vilket var mycket skamligt.
Den senaste skoluniformen jag minns bestod av en rutig kjol och blå skjorta. Om man ville så kunde man också ha mörkblå väst eller kavaj ovanpå skjortan.
Det rådde militärdisciplin i skolan. På rasterna fick vi inte göra vad vi ville utan fick gruppera oss två och två och gå runt i cirkel på korridoren utanför klassrummen. Rastvaktens örnblick övervakade oss så ingen gjorde något snedsteg. Vi marscherade runt-runt tills klockan ringde in igen och lektionen började. 
När Sovjetiska högtider firades i skolaulan fick alla ha vit skjorta på sig. Dessa tillställningar började alltid med att alla stod upp och sjöng sovjetiska nationalsången. Sedan höll någon militärsnubbe tal på ryska och sedan var vi tvungna att sjunga sånger om Lenin och hur mycket han älskade oss. Det var förnedrande då jag hade hört andra saker hemma om massdeporteringar och saknade familjemedlemmar.
Varje vår och höst var vi tvungna att delta i den stora paraden, iklädd skoluniform med vit skjorta och en speciell liten mössa. Jag minns hur jag frös. Alla skolelever marscherade genom stan i perfekta rader och i takt till blåsorkester som spelade sånger till Sovjetunionens ära. När vi passerade kommunistpamparna fick vi titta mot dem, salutera med handen vid huvudet och ropa Hurra! när någon ropade i mikrofon slagord till kommunismens ära på ryska.
Jag kan inte fatta att jag har varit del av det där cirkuset.
Det var pinsamt..och kallt..och förnedrande..när man inte ville..
*   *   *
1990 kom friheten. Några år innan hade läget redan börjat bli bättre. Vi kunde för första gången åka utomlands efter 45 år av fångenskap. Man fick inte korsa Sovjets gränser tidigare och inte heller ha tillgång till media från andra länder för då skulle det ju uppdagas för oss att vi inte levde i den bästa av världar. Finnarna kom och hälsade på oss och gav oss fina pennor och suddgummin. De försökte även ge oss sina gamla kläder men jag gillade inte dem - jag sydde ju själv mycket finare grejer!

Denna gula kappa hänger fortfarande i min garderob - för evigt. Den är på något sätt symbol för friheten, från tiden då man äntligen fick uttrycka sig!! När jag hade sytt den så gick jag omkring i den på stan som en påfågel och kände mig snyggast av alla som vanligtvis var ganska grått klädda. Man ska ju utnyttja friheten till max!!







Till kappan hade jag ett par överknästövlar av svart sammet som jag köpte på min första utlandsresa till Finland för att delta i en folkmusikfestival. Då fick jag även för första gången smaka banan. Det var överreklamerat, tyckte jag :).
Överknästövlarna hade också ett symboliskt värde för mig men tyvärr fick jag slänga dem förra året då de hade liksom vittrat sönder i ett instängt utrymme.

Dessa svarta skor av skinn har jag dock kvar i gott skick. De köpte jag på min andra utlandsresa med kammarkören till Tyskland. Köpte de på rea för 8 mark - alla pengar jag hade som jag hade sparat länge. Det gick ju inte att få tag på skor annars, man kan ju liksom inte sy skor själv direkt. De här skorna använde jag också till den gula egensydda kappan. Man kan ju undra varför jag inte köpte ett par bekväma skor istället, men sådant tillhörde generationen 60+ liksom, de flesta kvinnor tippade omkring på stan i högklackat, det var liksom det vanliga. 
Till vintern sydde jag också en söt kappa av tjockare tyg - en röd. Himla söt var den!
Även den har jag omsorgsfullt sparat och fått med mig hit till Sverige.

Vi hade då fått det lite bättre ställt. Så fort vi blev självständiga och det blev tillåtet att starta egna verksamheter så startade pappa och hans kompis ett bageri där de tillverkade baguetter som blev jättepopulära i stan. Det var alltid kö där. Jag fick sommarjobba där och tjäna egna pengar, det var skoj! Resten av året gick jag på gymnasiet plus en till heltidsutbildning parallellt på eftergymnasial nivå - jag studerade till klassisk sångerska. Jag sjöng också i kör, tog orgellektioner i kyrkan, spelade och sjöng i en folkmusikgrupp. Och sydde kläder :). 
Ingen fritid, roligt liv, galet mycket.
Och så hade jag högsta betyg i alla ämnen på slutbetyget från gymnasiet utom i estnisk historia som jag inte var så motiverad att läsa då mamma och pappa sa att allt som sägs i boken är fel.
*   *  *
Sedan kom flykten till Sverige. 
Aldrig mer i närheten av kommunismen var drivkraften.

Fortsättning följer nästa gång, med mer bilder och mindre text :).
PUSS och KRAM så länge!





måndag 5 januari 2015

Dröm eller verklighet


Hej!
I´m back!
Jag har spenderat Jul och Nyår på ett jätte-jätte-megakonstigt ställe...
...bland människor som inte kan skilja på dröm och verklighet.
Kvar är en jättelustig känsla som får mig att tvivla på om jag själv kan det.
Men dessa bilder fanns på min dator, alltså är de verkliga.
Och kläderna hänger i garderoben och tygen finns inte kvar, alltså har jag sytt dem, för inte är det väl Gustav som gjort det.

Även jag själv tycks finnas.
 Då så, då kör vi!!!



 Som sagt, dessa grejer har jag tydligen sytt och plåtat - en svart långklänning, en brun kostym och en svart blus av samma tyg som klänningen - de ska jag visa er idag. Bilderna hör inte till mina bästa direkt, men jag har faktiskt precis lärt mig i livets skola att man ibland får nöja sig med det icke-perfekta :).

Den här vackra skapelsen hade jag tänkt länge på att sy. Fick en känsla av att det skulle kännas trendigt med en långklänning av tunnare tyg med resårband i midjan och i ärmslut, men hittade inte riktigt det i butikerna. Gina Tricot och H&M hade liknande, men jag tyckte inte att de var tillräckligt snygga för priset på runt 350 kr. Så det blev att jag sydde en själv istället. 
Som ni ser är jag mycket inne på stora volanger, som jag också tror blir en kommande trend, så även denna klänning fick en volang :).
Blev nöjd med resultatet, men den blev lite för stor för mig. Passar bättre för en längre person, kanske 165 cm och uppåt (jag är bara 158), strl S-M. Funderar därför på att sälja den (500 kr) men har inte bestämt mig riktigt. Anmäl gärna om du är intresserad av att köpa.
Här är två bilder till!


Nästa grej jag ska visa er är en brun kostym med fodrad kavaj och byxor med hög midja.
Till skillnad från klänningen så blev denna ett totalt misslyckande, vet inte riktigt varför..
Den var tänkt som oversizad men byxorna blev jättetajta. Kragen blev inte som jag tänkte mig och jackan blev bara konstig på alla sätt.
Det tog mig en hel månad att hitta på hur jag skulle lösa det hela. 
Resultatet blev godkänt men inte som jag tänkte - jag ville liksom inte sy ett genomoriginellt plagg utan en helt vanlig kavaj, hehe.
Här kommer fler bilder.
Kommer ni ihåg när jag hade en gissa-platsen-tävling här i ett avsnitt. En av vinnarna - Veronica - önskade sig något med kostymtyg och denna skulle bli som vinnarpris till henne. Men eftersom jag misslyckades med projektet så får du vänta ett litet tag till på ditt pris, min älskade Veronica.

Som ni ser är byxorna alltför tajta och kavajen alldeles för udda :).

Tyckte dock att det var en väldigt fin kombo med den lilla vita spets- och kråstoppen, köpt för 15 år sedan, har en svart också. Äntligen kan jag plocka fram de igen för jag känner på mig att 2015 blir ett krås- och spetsår :)!
Nåväl, nu över till plagget som jag faktiskt lyckades med - en liten svart fin blus till finaste Emma, som också var en av vinnarna i tävlingen.
Varsågod, Emma, den här är till dig!
Jag har sytt ett band till den också som man kan ha runt midjan eller halsen - jättefint!
Sådär ja, det var nog allt för idag.
Livet leker just nu.
Och jag har inte mått såhär bra på flera år!
Det blir tusen nya syprojekt framöver, ska ni se.
Slutligen så tänkte jag berätta en hemlis - /viskar/ jag har fått en ny häftig symaskin i julklapp!!!!
Ta hand om er därute!
PUSS-PUSS!